Slänga bort barndomen
Jag har massor av saker kvar från barndomen, kartonger och påsar överfyllda med barbies, hopprep och gamla skolböcker. De tas fram när jag "rensar" eller flyttar för att sedan prydligt läggas tillbaka i garderoben, förrådet eller på en vind. Jag tar fram varje föremål, kollar och klämmer på det men kan absolut inte skiljas ifrån det...
Det känns nästan som om jag behöver bevis på att jag varit liten och om jag kastar bort alla de där sakerna så försvinner ju Ann-Charlotte the kid... nästan...
Nu ligger de i alla fall långt borta, i ett förråd hos mamma säkert 10 mil härifrån och väntar på att jag ska hämta dem och lägga dem i ett nytt förråd där de får stanna tills jag blir lite nostalgisk och vill kolla på prylarna igen, kanske när jag får egna barn... De kommer kolla med ljummet intresse på mina gamla skolböcker från stenåldern och jag kommer med tår i ögat komma ihåg första skoldagen (Början på helvetet, men herregud, sånt har man ju förträngt)
Ohh.. Så underbart att bara kunna träffa sina kompisar varje dag, inte ett enda bekymmer i världen. (Förutom det där med ångest, mobbning,betyg och alltigenom djävulskap)
Lyckliga lilla barn som får vara barn tänker jag och klämmer lite extra på ett speciellt trasigt och älskat gossedjur.
Fast nej. Så kommer nog jag aldrig tänka för jag förstod nog att det skulle vara bättre att vara vuxen när jag var liten, när vuxna sa åt mig och njuta av barndomen ville jag bara sparka dem mellan benen.
Vad visste dom? Egentligen.
Det känns nästan som om jag behöver bevis på att jag varit liten och om jag kastar bort alla de där sakerna så försvinner ju Ann-Charlotte the kid... nästan...
Nu ligger de i alla fall långt borta, i ett förråd hos mamma säkert 10 mil härifrån och väntar på att jag ska hämta dem och lägga dem i ett nytt förråd där de får stanna tills jag blir lite nostalgisk och vill kolla på prylarna igen, kanske när jag får egna barn... De kommer kolla med ljummet intresse på mina gamla skolböcker från stenåldern och jag kommer med tår i ögat komma ihåg första skoldagen (Början på helvetet, men herregud, sånt har man ju förträngt)
Ohh.. Så underbart att bara kunna träffa sina kompisar varje dag, inte ett enda bekymmer i världen. (Förutom det där med ångest, mobbning,betyg och alltigenom djävulskap)
Lyckliga lilla barn som får vara barn tänker jag och klämmer lite extra på ett speciellt trasigt och älskat gossedjur.
Fast nej. Så kommer nog jag aldrig tänka för jag förstod nog att det skulle vara bättre att vara vuxen när jag var liten, när vuxna sa åt mig och njuta av barndomen ville jag bara sparka dem mellan benen.
Vad visste dom? Egentligen.