endroppeihavet

Blir någonsin lätt med pengar?
Kan man någonsin bli lycklig när man måste tänka på pengar?
Varför i helvete måste pengar finnas...
Det kanske bara är i början?
Vänjer man sig?

Den stora penga tumören i magen kanske förminskas till ett litet magknip?
Magknipet kanske går att leva med?
Men ska det vara så?

Jag vill glömma. För en stund. Alkoholhaltiga drycker i blodet.
Men jag hade det ultimata dåliga exemplet på hur det kan gå om man dricker hemma i barndomen så nej.
Ibland önskar jag att jag inte visste vad som var dåligt. Vad som var bra.
Den vise vet att hon ingenting vet.

Jag förstår varför människor tyr sig till religioner med gudar som är ska vara ansvariga för allt.
För att slippa tänka själva. För att slippa allt ansvar.
Som en tillbaka gång till barndomen då man aldrig hade ansvar.

Jag vaknar varje morgon med oroligheter i magen. Orolig för pengar. Orolig för jobbet.
Tänker att jag vill sjukanmäla mig bara för att ta bort lite av ångesten. Skjuta upp det jobbiga tills nästa dag.
Jag går och lägger mig på tok för sent och kan då inte somna på två timmar.
Jag försöker tänka på bra platser utan tvång där jag mår bra. Men jag kommer inte på några. Jag tror inte jag har några. Inte på riktigt för riktigt lugn finns inuti.

Och inuti mig pågår ett ständigt krig mellan verklighet och fantasi och jag börjar tro att verklighet inte är något för mig.
8 till 5 jobb. vakna, jobba, sova, vakna, jobba, sova... hela tiden...

Men du måste. Så låter rösten som inte finns i huvudet utan i magen. Du måste.
Måste... Det fulaste ordet jag vet.

Men det är mitt ansvar allt sammans... Jag som satt mig själv i den här situationen.
Ingen annan än mig själv och skylla.
Ingen annan än jag som kan reda upp situationen.

Det som ger mig styrka är att inget varar för evigt. Inte det här heller.
Och ifall man har en dröm så är det ens eget ansvar att genomföra den.
Mot alla odds. I de mörkaste skogar finns de vackraste gläntor.

Man måste bara snubbla ett par gånger för att ta sig dit.