endroppeihavet

   


Jag, en slingrande power femme fatale...

Var ingenting!
Mot din kraft som eldig Don juan och jag föll som Humpty Dumpty ner från muren i tusen bitar, föll ner i eldhavet och brann.

Två eldar tillsammans som startar skogsbränder och jag lät mig själv brinna i ett erotiskt missbruk, ljuva, försvagande värme där en enda gnista tänder kaminen även efter den brunnit ut, igen! och igen! och igen!

En insikt i efterhand att jag aldrig föll, utan hoppade villigt ner på glödande kol som satte alltet i sprakande fyrverkerier och gnistrande stjärnor framför ögonen bländade mig för att se solens svarta fläckar...

Ett klaustrofobiskt missbruk när jag insåg att jag inte såg till andra sidan elden.

Nu en farlig ljuslåga i stearin som tyglas i det vackraste rummet av mitt hjärta för en enda stråle av solen kan släppa elden fri.



Avund    


En saknad i kroppen, en grön strimma av avundsjuka när jag ser dig lyckas.

En rädsla för att inse mitt eget bortglömda potiential som skriker inne i kärnan.

"Varför?!"

"Varför gör du ingenting själv?!"

Förlåt ande, förlåt för allt, jag lovar att använda dig.

Min inre musa som inspirerar medan min sabotör konspirerar

Stridande krafter sliter i mitt sinne.

Allt är jag och det är dags att vakna nu.

   
Sörj inte sommaren min kära när löven faller tungt
Gråt ej tårarna när ålder kommer lugnt

Vreds inte löven som brinner i orangeröd kavalkad
Böj ej för sorgen när vattnet rasar som i en häftig kometestrad

Sörj inte barndom och somrar fulla med tid
Vreds inte hösten för förlusten av din frid



Gläds över regn som faller och befruktar vår moderjord
Sjung om skörden som vittnar på att gudar lyssnar till vårt ord

Dansa under frostnätter som talar om en värme i december
Att komma ihåg och tänka på de döda som du känner

En tid för att tänka, en tid för att fira
En tid för att in i den sista cykeln kliva

Sörj inte sommaren nu när de verkas som att himlen gråter
För i ett årshjul kommer alltid värmen åter.

   

Rädslan för avvisning planterar mina fötter
långt ner i marken och rotar tjocka snåriga rötter

Tänk om det är dåligt?
Det är kanske bäst att stå kvar?
Bäst att stanna där man fortfarande drömmar har...

Håller andan på samma punkt och lyckas aldrig ta tag i vinden som sveper över kroppen, som senare grep i skinnet men rötterna hade växt sig fast...

Rädslan paralyserar mina drömmar och min inre sabotör har växt upp och blivit stor.


Så rädd för att fastna även fast det redan hänt.
Ännu räddare för avvisning även fast det innebär att ingenting hänt.


Så rädd att själva anden gråter inom mig och undrar om detta är allt?

Rädsla blir hat när andra sveper med vinden, hatet blir verklighet och verkligheten blir mörk...

Jag står i rädslans mörka skrymsle och kan inte ta mig vidare.

Funderar...

På vilken del av min tunga som reagerar
på det mersmakande du så självklart reflekterar



Är det melonsorbet med kulor som smäller och poppar?

Eller hallon med öm nougat och smultrondroppar?



Kanske het choklad med smak av chili...

Möjligen len viol med lakrits prickar i?



Kanske tusen smaker följande i en exotisk öken karavan?

Hemmagjord mascarpone med ugnsbakad banan...




Hursomhelst... så vet jag med mig,
att jag vill äta mer av dig.

Hör du att vinden ilar renande intentioner ikväll...

Att månen och stjärnorna lyser som strålkastare på oss..

Och känner du?

Det är kärleken vi andas så att det värker i lungorna...



Nu när mänskligheten förenas.



I kraftfulla kemiska explosioner
svepande förtrollade unioner
förvånade lättade reaktioner.


Låt nu regnet skölja bort ert onda

Låt vinden blåsa kärleken fram

Låt elden bränna in friheten i era ansikten.

Låt jorden öppna sig och sluka det som inte längre kan leva i atmosfären nu när klimatet ändrats för evigt.


Lys nu upp för framför er väntar hoppet och friheten.